cloudbusting

Okej.

Idag avklarade jag dag tre på jobbet. Jag är Karriärkvinnan Lena Berlin, jag går upp i tid varje morgon så jag hinner äta gröt, fixa håret (jag har lärt mig att det finns nåt som heter mousse) och sminka mig, jag har ett eget skrivbord med egen häftapparat och egen tejphållare och egen tippexmaskin (!!!) och när jag går omkring på kontoret låter det klick-klack-klick när mina klackar möter trägolvet.

Ja nej jag vet inte vad som hände.

I alla fall, jag tänkte på en sak.
Jag har alltid vetat att jag är ganska skärpt och klarar ganska mycket, jag har sett mig själv som en sån där duktig tjej, ni vet duktig i ultimat svensk bemärkelse med mvg och stolta föräldrar och oj vad du är mogen för din ålder och ni har hört det förr.
Och jag har varit så nöjd med den här duktigheten att jag liksom alltid försäkrat mig om att den kommer bli ständigt uppmärksammad och beundrad. Jag har hållit mig i situationer och kretsar där förväntningarna har hållits ganska låga, och så har jag sett till att prestera bara lite mer än alla andra, och jag har fått min dos av "men gud vad du är DUKTIG".
Jävla fega grejer att hålla på med. Och jävla hämmande. Det har aldrig varit nödvändigt för mig att ens försöka utveckla mig till allt jag egentligen kan bli.
Som en fet katt på en sidenkudde.

Men nu är jag i en miljö med bara duktigt folk, skärpt folk, moget folk, folk som är beredda att arbeta hårt.
Och mina arbetsgivare har höga förväntningar på mig, förväntningar som jag faktiskt kommer få jobba för att leva upp till.
Det är inte på något sätt omöjligt. Jag kommer bara inte kunna luta mig tillbaka.

Det är klart att det gör mig skraj. Men det är tamejfan dags att bli modig på allvar nu.