such great heights.
Pissig dag på jobbet med alldeles för mycket information och alldeles för lågt självförtroende (enligt säljutbildaren är jag inne i utvecklingsfas 2, som bäst kan beskrivas helvete ska jag kunna allt det här?) och alldeles för mycket mensvärk
och tamejfan om jag inte till och med var lite glansig i ögonen på väg därifrån
och vad möts jag av hemma?
lovely lovely
Oskar har full koll på att det är vår 1,5-årsdag och har tillverkat ett armband.
!!!
han hade gjort en kartong också!
Snacka sudda sudda sudda sudda bort din sura min liksom.
Nu är det anniversarypizza och semlor som gäller och livet är rätt fint ändå.
(Idag när jag skulle gå hem hittade jag ett godishalsband på mitt tangentbord som min chef lagt dit.
hi. sånt går hem hos mig.)
och tamejfan om jag inte till och med var lite glansig i ögonen på väg därifrån
och vad möts jag av hemma?
lovely lovely
Oskar har full koll på att det är vår 1,5-årsdag och har tillverkat ett armband.
!!!
han hade gjort en kartong också!
Snacka sudda sudda sudda sudda bort din sura min liksom.
Nu är det anniversarypizza och semlor som gäller och livet är rätt fint ändå.
(Idag när jag skulle gå hem hittade jag ett godishalsband på mitt tangentbord som min chef lagt dit.
hi. sånt går hem hos mig.)
get rythm.
Idag på väg hem från jobbet så var det en femtonåring som kastade en snöboll på mig!
Nu träffade han visserligen inte, så ingen skada skedd, men PÖH!!! GÖR MAN SÅ?!
Jag blev sådär riktigt pensionärsupprörd.
Hade jag varit tuff så hade jag såklart tvärbromsat cykeln, hoppat av den, gått rakt fram till killarna (ja det är klart att det var flera stycken hallå vilken fjortis vågar kasta snöboll själv?) lugnt ställt mig framför dem och typ bara vrålat rakt ut
men det gjorde jag inte.
Jag pekade inte ens finger.
Jag funderade en stund på att göra det, men när jag hade funderat klart, och bestämt mig för att peka finger, så hade jag redan cyklat så långt att de hade nog inte sett det, så jag lät bli.
Annat jag har gjort idag:
Ätit glass på jobbet.
Dragit paralleller kaffebryggare - sex med två snubbar från Nässjö (varav den ena ser exakt ut som den där killen som blir uppäten av en haj i the beach)
Kollat på zombiefilmtrailer med brud som ersätter amputerat ben med maskingevär och goes berserk - och saknat Hanna.
Bokat in min första sleep-over sen gymnasiet (ooo yes en brudkompis! bakfyllekolla sex and the city ja tack!)
Ätit Bosses ärtor.
Fortfarande vinter i Växjö.
fyra.
Jag måste faktiskt skryta lite med den sjukt fina tårtan jag gjorde till Oskar när han fyllde år.
Är jag sötaste flickvännen i världen eller?
Är jag sötaste flickvännen i världen eller?
tre.
Okej.
Idag avklarade jag dag tre på jobbet. Jag är Karriärkvinnan Lena Berlin, jag går upp i tid varje morgon så jag hinner äta gröt, fixa håret (jag har lärt mig att det finns nåt som heter mousse) och sminka mig, jag har ett eget skrivbord med egen häftapparat och egen tejphållare och egen tippexmaskin (!!!) och när jag går omkring på kontoret låter det klick-klack-klick när mina klackar möter trägolvet.
Ja nej jag vet inte vad som hände.
I alla fall, jag tänkte på en sak.
Jag har alltid vetat att jag är ganska skärpt och klarar ganska mycket, jag har sett mig själv som en sån där duktig tjej, ni vet duktig i ultimat svensk bemärkelse med mvg och stolta föräldrar och oj vad du är mogen för din ålder och ni har hört det förr.
Och jag har varit så nöjd med den här duktigheten att jag liksom alltid försäkrat mig om att den kommer bli ständigt uppmärksammad och beundrad. Jag har hållit mig i situationer och kretsar där förväntningarna har hållits ganska låga, och så har jag sett till att prestera bara lite mer än alla andra, och jag har fått min dos av "men gud vad du är DUKTIG".
Jävla fega grejer att hålla på med. Och jävla hämmande. Det har aldrig varit nödvändigt för mig att ens försöka utveckla mig till allt jag egentligen kan bli.
Som en fet katt på en sidenkudde.
Men nu är jag i en miljö med bara duktigt folk, skärpt folk, moget folk, folk som är beredda att arbeta hårt.
Och mina arbetsgivare har höga förväntningar på mig, förväntningar som jag faktiskt kommer få jobba för att leva upp till.
Det är inte på något sätt omöjligt. Jag kommer bara inte kunna luta mig tillbaka.
Det är klart att det gör mig skraj. Men det är tamejfan dags att bli modig på allvar nu.
Idag avklarade jag dag tre på jobbet. Jag är Karriärkvinnan Lena Berlin, jag går upp i tid varje morgon så jag hinner äta gröt, fixa håret (jag har lärt mig att det finns nåt som heter mousse) och sminka mig, jag har ett eget skrivbord med egen häftapparat och egen tejphållare och egen tippexmaskin (!!!) och när jag går omkring på kontoret låter det klick-klack-klick när mina klackar möter trägolvet.
Ja nej jag vet inte vad som hände.
I alla fall, jag tänkte på en sak.
Jag har alltid vetat att jag är ganska skärpt och klarar ganska mycket, jag har sett mig själv som en sån där duktig tjej, ni vet duktig i ultimat svensk bemärkelse med mvg och stolta föräldrar och oj vad du är mogen för din ålder och ni har hört det förr.
Och jag har varit så nöjd med den här duktigheten att jag liksom alltid försäkrat mig om att den kommer bli ständigt uppmärksammad och beundrad. Jag har hållit mig i situationer och kretsar där förväntningarna har hållits ganska låga, och så har jag sett till att prestera bara lite mer än alla andra, och jag har fått min dos av "men gud vad du är DUKTIG".
Jävla fega grejer att hålla på med. Och jävla hämmande. Det har aldrig varit nödvändigt för mig att ens försöka utveckla mig till allt jag egentligen kan bli.
Som en fet katt på en sidenkudde.
Men nu är jag i en miljö med bara duktigt folk, skärpt folk, moget folk, folk som är beredda att arbeta hårt.
Och mina arbetsgivare har höga förväntningar på mig, förväntningar som jag faktiskt kommer få jobba för att leva upp till.
Det är inte på något sätt omöjligt. Jag kommer bara inte kunna luta mig tillbaka.
Det är klart att det gör mig skraj. Men det är tamejfan dags att bli modig på allvar nu.
två.
Idag har jag visat min kärlek till Oskar genom att skrubba hela våran dusch med tandborste.
Det var fullständigt motbjudande.
Han blev jätteglad.
Jag har varit helt avdomnad idag. Är jag förlamad av skräck eller är jag såhär obrydd? Jobbet börjar på torsdag. Den Lena jag känner skulle vid det här laget ligga i fosterställning med täcket upp till näsan och snyfta.
Om vi jämför det med mitt kärleksliv:
Med alla jag någonsin varit intresserad av så har det alltid funnits nån underliggande känsla av att nej-jag-vill-egentligen-inte, hur förtjust jag än har varit. Utom med Oskar. Det kändes från första sekund liksom... lugnt.
Och med allting jag någonsin engagerat mig i har det också varit sådär, under alltihop finns liksom en dimma av jag-vill-hellre-gå-och-gömma-mig, till och med när det gäller skådespeleriet. Men inte med det här. Det här känns också liksom... lugnt.
Kan det vara så att jag träffat mitt livs kärlek när det gäller yrken?
Telefonförsäljare.
Didn't see that coming.
Det var fullständigt motbjudande.
Han blev jätteglad.
Jag har varit helt avdomnad idag. Är jag förlamad av skräck eller är jag såhär obrydd? Jobbet börjar på torsdag. Den Lena jag känner skulle vid det här laget ligga i fosterställning med täcket upp till näsan och snyfta.
Om vi jämför det med mitt kärleksliv:
Med alla jag någonsin varit intresserad av så har det alltid funnits nån underliggande känsla av att nej-jag-vill-egentligen-inte, hur förtjust jag än har varit. Utom med Oskar. Det kändes från första sekund liksom... lugnt.
Och med allting jag någonsin engagerat mig i har det också varit sådär, under alltihop finns liksom en dimma av jag-vill-hellre-gå-och-gömma-mig, till och med när det gäller skådespeleriet. Men inte med det här. Det här känns också liksom... lugnt.
Kan det vara så att jag träffat mitt livs kärlek när det gäller yrken?
Telefonförsäljare.
Didn't see that coming.
ett.
Jag har börjat blogga för att stödja Therese.
(Jag har börjat blogga för jag blev avundsjuk på Therese.)
Så. Då har vi rett ut det. Då behöver vi inte prata om det något mer.
Jag och Oskar har cyklat runt (dagens Växjöväder: hagel) och kollat in gym, för när Oskar fyller år ska han få ett halvårskort.
Först var vi på Friskis och Svettis. Det var jättetrevligt. Det var jättebrudigt. Det riktigt osade Kvinnor Kan och fritidsfeminism (å kniiip) i lokalerna. Där fanns 40-åriga trebarnsmammor som var smalare än jag. Där fanns hurtiga flickor i tofs och mjukisbrallor som lätt studsade fram på löpbanden. Där fanns Den Svenska Hälsan.
Jag sa till Oskar att det är synd att han redan har flickvän, för här skulle han kunna ragga sig matt. Han log och nickade.
Sen hamnade vi på nåt som hette Idrottshuset. Det luktade svettig tonårspojke. Där fanns svettiga tonårspojkar.
Där trivdes Oskar som fisken i vattnet.
Jag håller mig till joggingen.
Låt mig uppdatera er: Jag är numera en hälsosam människa.
Jorå. Nu har jag kanske äntligen lyckats börja genomföra en sån där livsförändring som jag brukar prata om ungefär en gång om året. Jag är inne på typ tredje veckan. Det har aldrig hållt sig så länge!
Lena har nämligen fått nytt jobb. Ett sånt där riktigt jobb, ett vuxet jobb, där chefen har slips och man måste prestera och man tjänar riktiga pengar och får betald semester sen och sådär.
Ett sånt där jobb som jag aldrig trodde jag skulle få. För jag är inte så vuxen.
Men nu är jag alltså mitt inne i den dära livsförändringen, för jag har nånstans bestämt mig för att ta det här på allvar, och det är inget beslut som jag tänkt fram, utan jag kom bara på mig själv med att verkligen ta det här på allvar och kände oj är det nu det händer?
Så bland annat har jag blivit hälsosam. Jag joggar. Tre kilometer (det är faktiskt skitlångt hallå håll käften). Utan att stanna.
Det här handlar alltså om Lena "Jag-Tar-Bussen" Berlin.
(Idag stötte jag på en äldre herre under joggingturen. Han sa: Det där ser käckt ut.
Käck är ett adjektiv som hittils varit jäkligt långt borta.
Lena. Käck. I like.)
Det kanske är därför jag har tagit upp mitt bloggande. Jag är inne i ett projekt. Jag är ganska intresserad av hur det kommer att gå. För vad som än sker det följande halvåret, under vilket min provanställning gäller, så kommer saker och ting förändras och jag kommer få reda på en hel del grejer om mig själv. Bara att jag fick det här jobbet (ett säljarjobb, 120 sökte, sju kom in) visar att det finns en hel jäkla massa saker om mig själv som jag inte vet om.
Det känns lite kul faktiskt.
(Jag har börjat blogga för jag blev avundsjuk på Therese.)
Så. Då har vi rett ut det. Då behöver vi inte prata om det något mer.
Jag och Oskar har cyklat runt (dagens Växjöväder: hagel) och kollat in gym, för när Oskar fyller år ska han få ett halvårskort.
Först var vi på Friskis och Svettis. Det var jättetrevligt. Det var jättebrudigt. Det riktigt osade Kvinnor Kan och fritidsfeminism (å kniiip) i lokalerna. Där fanns 40-åriga trebarnsmammor som var smalare än jag. Där fanns hurtiga flickor i tofs och mjukisbrallor som lätt studsade fram på löpbanden. Där fanns Den Svenska Hälsan.
Jag sa till Oskar att det är synd att han redan har flickvän, för här skulle han kunna ragga sig matt. Han log och nickade.
Sen hamnade vi på nåt som hette Idrottshuset. Det luktade svettig tonårspojke. Där fanns svettiga tonårspojkar.
Där trivdes Oskar som fisken i vattnet.
Jag håller mig till joggingen.
Låt mig uppdatera er: Jag är numera en hälsosam människa.
Jorå. Nu har jag kanske äntligen lyckats börja genomföra en sån där livsförändring som jag brukar prata om ungefär en gång om året. Jag är inne på typ tredje veckan. Det har aldrig hållt sig så länge!
Lena har nämligen fått nytt jobb. Ett sånt där riktigt jobb, ett vuxet jobb, där chefen har slips och man måste prestera och man tjänar riktiga pengar och får betald semester sen och sådär.
Ett sånt där jobb som jag aldrig trodde jag skulle få. För jag är inte så vuxen.
Men nu är jag alltså mitt inne i den dära livsförändringen, för jag har nånstans bestämt mig för att ta det här på allvar, och det är inget beslut som jag tänkt fram, utan jag kom bara på mig själv med att verkligen ta det här på allvar och kände oj är det nu det händer?
Så bland annat har jag blivit hälsosam. Jag joggar. Tre kilometer (det är faktiskt skitlångt hallå håll käften). Utan att stanna.
Det här handlar alltså om Lena "Jag-Tar-Bussen" Berlin.
(Idag stötte jag på en äldre herre under joggingturen. Han sa: Det där ser käckt ut.
Käck är ett adjektiv som hittils varit jäkligt långt borta.
Lena. Käck. I like.)
Det kanske är därför jag har tagit upp mitt bloggande. Jag är inne i ett projekt. Jag är ganska intresserad av hur det kommer att gå. För vad som än sker det följande halvåret, under vilket min provanställning gäller, så kommer saker och ting förändras och jag kommer få reda på en hel del grejer om mig själv. Bara att jag fick det här jobbet (ett säljarjobb, 120 sökte, sju kom in) visar att det finns en hel jäkla massa saker om mig själv som jag inte vet om.
Det känns lite kul faktiskt.
